Längesen jag skrev nu.
Har hänt saker, från mitt perspektiv sett ganska väsentliga saker.
Saker som gör att jag vill flytta tillbaka till Västergötland, och jag tänker göra det.
Vilken dag, vilken månad som helst.
Hursomhaver, Linneas föräldrar var här i fredags och vi åt mat och hade trevligt.
På lördagen var det soligt och relativt varmt. Vi tog en stadstur och nere i hamnen var det en rörelse jag aldrig tidigare sett här i Trosa.
Våren är här, så mycket står klart och det gör det lättare att härda ut.
Jag läste ut en bok igår; Björn Hellberg-Dödslängtan.
Oerhört bra och rysligt spännande.
Nu läser jag Falköpingsskildringen "Vi som aldrig sa hora" av Ronnie Sandahl, tänkte skriva lite mer om den senare, eller en annan dag.
Eller nu.
Citat ut boken "Regnet faller hårt över en nonsensstad.
Hannes tittar ut genom fönstret. Om det är någon bild som ska illustrera Falköping så är det denna. Våt svart asfalt. Det sträva jävla regnet"
Smaka på orden, man kan tycka att det låter som en stad utan liv och drömmar.
För mig låter det som ljuv musik, enligt mig är inget vackrare än Falköping.
Sandahl har gjort ett högklassigt jobb. Han är ett år äldre än mig.
Och han har flyttat ifrån staden, precis som jag.
Och vi älskar Falköping.
Någonstans i smutsen är det så ömtåligt.
Drogerna, fylleslagsmålen och gymnasieskolan utan kompetenta lärare.
Som yngre ville jag därifrån, från det trasiga till något stabilt.
Det var samma saker varje helg. Vänner som blev för fulla och jämnåriga med suspekt förminskade pupiller.
Jag som alltid var lagom full när vi lämnade förfesten, men blev för full av det vi gömde under något träd för att springa ut och fylla på med.

I den här staden har jag upplevt min första fylla.
Jag hade lovat mamma att inte dricka, men väl på förfesten var man tvungen. Hur skulle det annars se ut?
Mamma ertappade mig och min då bästa vän, Martin, vilken var graden högre berusad än mig.
Ajaj, hon blev inte så sur. Besviken var ordet, jag minns det för jag fick upprepade gånger höra hur besviken hon var på mig. Jag hade ju lovat...
Och nu när hon visste, var det ju bara att supa vidare kommande helger.
Den delen av sitt liv mamma kallade för förvandlingen till kvinna, med ett finare ord -puberteten- genomgick jag här.
För mig gick den obemärkt förbi.
Jag blev aldrig den aldrig den föräldra-revolutionerade svettluktande individ som många blev.
Smärtfritt.
Min första sorg fick jag genomlida i Falköping.
Älskade, saknade och oförglömliga mormor.
Min livs hemskaste och andefattigaste episoden i mitt då artonåriga liv.
Allt av vikt och värde har jag fått vara med om i västgötastaden som kommer bli "staden i mitt hjärta"
Jag har en förmåga att inte kunna hålla mig innanför ramarna och det här blogginlägget spårade nog ur en aning, men vad spelar det för roll?
Skyll på boken!

Hur kan man inte älska staden?

Tips: läs boken.






-Min sista gnista hopp
Var att synas, att bli sedd
Och jag glömmer bort att andas
För sex, musik och våld
Var det vackraste som hänt mig
Sen själen min blev såld
Att synas utan att verka
Ser enkelt ut på håll-