>Sluta dalta med vuxna karlar
Riccardo Campogiani var blott sexton år när han avled av svåra hjärnskador på S:t Görans sjukhus.
Han hade tillsammans med några vänner varit på en fest på Kungsholmen, Stockholm.
De var påväg därifrån då ett, då okänt gäng, överföll dom och delade ut ett flertal sparkar och slag mot en liggande Riccardo.
Ingen av de fem misstänkta killarna erkänner mord, dock är en av dessa omhändertagen av socialtjänsten och har förbud att träffa resterande.
Familjen Campogianis advokat Peter Althin vill ha ungdomarna dömda för mord, dock kan åldern ställa till problem.
Samtliga pojkar är i 16-17-års åldern och nu behöver anhöriga till Riccardo oroa sig för lindrigare straff.
Helt sinnessjukt enligt mig.
Vi snackar om vuxna män. Där någon blir liggande och misshandeln fortsätter.
Är man vuxen vet man att det är farligt med slag mot huvudet, man vet att det gör ont att bli slagen.
Vem är man om man tar sig friheten att släcka någons liv för gott?
Hade de kunnat döda Riccardo om de inte hade velat?
Snälla, snälla Sverige, ge dom straffet de ska ha.
Sluta dalta med vuxna män.
Det onödiga våldet har gått överstyr. Det handlar inte längre om lite "muck" på fyllan som man glömt dagen efter. Det handlar inte längre om ett och annat sprucket näsben.
Det här är början på något som genast måste avslutas.
Det kan vara någon av oss som står på tur.
Grattis Sverige.
>Jag skakar av all denna meningslöshet
Lille Max skakar av ångest så fort hans mamma bäddat om honom för natten och själv gått och lagt sig.
Hon tänker "Vad skönt att det går bra för Max i skolan, det kan ju gå så tokigt för andra barn ibland"
De älskar varandra högt, men hans mamma har ingen aning hur Max liv ser ut.
Till att börja med vet hon inte om att Max blir trakasserad dagarna in och dagarna ut, att han blir retad för sina kläder och blir kallad för... hemska saker. Ord som definitivt inte, överhuvudtaget, någonsin ska tänkas av sjuåringar.
Max har blivit ett extremt inåtvänt barn. "Han är bara lite blyg, det går över", säger mamman när fröken oroligt berättar att han betett sig lite underligt på senare tid.
"Inte alls samma glada Max som innan", säger fröken.
Är det någon som frågar Max hur han mår? Vad har han för inre tankar?
Mamman hinner inte fullt ut engagera sig i Maxs skolgång, hon jobbar mer än heltid för att försöka få ihop ekonomin då hon är ensamstående.
Den här familjen är trasig även om den enda vuxna i sambandet inte har en aning. Hon vet att hon inte har råd med nya kläder, till varken sig själv eller Max. Hon vet att hon varken har råd att bo centralt eller någonstans där tillhörande trädgård där Max kunde spelat fotboll.
Vem är ansvarig för det här?
Max mamma? Lärarna? Mobbarna? Fredrik Reinfeldt?
"Vad långhårig du börjar bli Max", säger mamman påväg hem från skolan
"Ska vi ta och klippa dig när vi kommer hem?", fortsätter hon.
Max hjärta bultade så hårt att han bokstavligen kunde känna det genom den trasiga jackan med handen.
"Nee", svarar Max nervöst.
Hans mamma skulle inte, under några som helst omständigheter få röra hans hår, det skulle avslöja såren och det torkade blodet han blivit varse under en vardaglig drabbning med "de dumma"
Den här åkomman hade han dock fått på ett aldrig innan förekommande vis.
Toaletten. Max vet att allt är hans fel, han glömde att låsa ordentligt.
Situationen kan liknas med att slänga tändstickor åt en pyroman.
"Vilken liten snopp du har" "Vad ful du är" "Har din mamma inte råd att köpa kalsonger åt dig, va?"
Dom puttade och slog honom medan han insåg att han faktiskt glömt att ta på sig underbyxor den morgonen.
Han ramlade och slog huvudet i handfatskanten.
Sen var det över, för idag. Med lite papper och vatten fick han bort blodet. I allfall det som syntes.
Max kände att han behövde kräkas samtidigt som en exploderande huvudvärk infann sig.
Mamma hann inte stanna utan han spydde rakt ut på instrumentbrädan.
Han grät och grät och erkände att han ramlat på skolgården.
De fick en jourtid på vårdcentralen där det konstaterades att han, inte helt oväntat, fått en rejäl hjärnskakning.
Mamma berättade att han ramlat på skolgården, då läkaren frågade vad som egentligen hade hänt.
Den brytande jugoslaven till läkare tittade suspekt på mamman och sa "Egentligen, vad har hänt?"
"H a n r a m l a d e p å s k o l g å r d e n", bokstaverade hon irriterad över att hon inte kunde ha fått en svensk läkare.
"Jaja"
Max blev bra igen och återgick till "normal" skolgång efter en vecka.
Helvetet fortsatte...
Fem år senare orkade inte Max längre, han valde att avsluta sitt liv på jorden innan de andra gjorde det åt honom.
Vem ska man skylla på?
Grattis Sverige
